Guldäggjuryn och min far har samma smak

Jag får väl erkänna: antalet guldägg är inte ett utvärderingskriterium när jag har kvartsamtal med storchefen. Jag driver dagligen en tråkigt mätbar och mer direktresponsrelaterad låda där framgången ofta ligger i att förbättra en landningssidas konverteringsgrad med någon procent här eller där. Det brukar sällan belönas annat än på sista linjen.

Dröm därför om min förvåning när jag idag fick reda på att vi blivit nominerade till den 47 upplagan av Guldägget.

Inte för att jag är ointresserad av Guldägget, jag älskar all former av tävlingar. Men alla tävlingar har sina mål, syften och kriterier för att vinna. Vi har tidigare nominerats till olika priser tex Spinn och SIME men vi är i ärlighetens namn inte i normalfallet vare sig så duktiga eller så fokuserade på de kriterier som är drivande i just Guldägget.

Dock, under förra året så pushade Storåkers oss att göra något lite annorlunda för att vara oss. Vi var något tveksamma, lite småskraja att testa ett nytt media, men nyfikna.

Någon tid senare ringde min far och var på ett strålande humör.

Pappa: "Wow, vilken briljant annons ni hade i Svenskan idag"

Jag: "Va? Annons...? Briljant...? SvD...? Ja...!... just det, tack vad kul!"

Min pappa har aldrig kommenterat den TV-reklam vi har pumpat, han har aldrig sett en online annons, han lyssnar inte på kommersiell radio. Men nu lät det: "Annonsen var verkligen begåvad, vad duktig du är!".

Med viss kvarstående oro för att det är svårt att mäta klickfrekvens på en printannons lämnade episoden mig med en bra maggropskänsla. Och med funderingen kring hur många det är där ute, som min far, som tar med sig vårt budskap även utan att de klickar eller registrerar sig i samma session. Detta är nog nyttigt för en marknadskommunikativ räknesticka som jag och fundera på ibland.

Tackar tackar Guldäggsjuryn, vad roligt att ni bjöd i oss som en lite udda bransch och företeelse till reklamens finrum!