Twitter killed the blog

söndag, november 26, 2006

Boo is back

Underbart. Precis samma typ av budskap som låg upp uppe på siten under de de där galna månaderna 2000, ligger också nu uppe. Det är nästan så att man måste registrera sig.

Det kanske mest sjuka är att till och med Boo.com skulle kunna funka idag. Vi har kommit en bit sedan 2001.

Igglo.com - yet another Finnish miracle

Ingen purfärsk nyhet längre men spännande att se Benchmarks investering i finska Igglo.com.

Igglo har i Finland visat att det äntligen verkar vara dags för ytterligare en mur att luckras upp i internetperestojkans spår: fastighetsmäklarbranchen. Igglo har på kort tid tagit plats nummer tre på den finska marknaden, enligt Benchmark. Officiella Gallupsiffror för Igloo visar också på en stark tillväxt, även om jag hade gissat på än mer explosiv utveckling givet hur bolaget beskrivs.

Relaterade utvecklingstrender har börjat bli synliga lite här och var, inte minst i Storbritannien med tex Nestoria, Zoomf, OnOneMap och Extate.

Det verkar vara poppis bland riskkapitalister att plocka upp finska spjutspetsbolag för att sedan globalisera; Habbo, Stardoll och nu Igglo. Uppenbarligen händer något spännande på de mest internetmogna marknaderna i världen som riskkapitalvärlden förstått dra nytta av.

söndag, november 19, 2006

Kom ihåg namnet Brad Garlinghouse

I en WSJ-artikel presenteras ett internt memo från Yahoo där en senior VP kommenterar det egna bolaget på ett sätt som låter VÄLDIGT oamerikanskt.

Några highlights:
  • We lack a focused, cohesive vision for our company
  • We lack clarity of ownership and accountability
  • We lack decisiveness
  • Blow up the matrix
  • Empower a new generation and model of General Managers to be true general managers
  • Kill the redundancies

Antingen är denna kille ut inom 3 månader och/eller så är Yahoo ute om 3 år, alternativt så är detta Yahoos nye frälsare. Kom ihåg namnet Brad Garlinghouse. <Full story>

fredag, november 17, 2006

Att värdera humankapitalets del i värdeskapandet

Var på en fantastiskt trevlig tillställning för ett par veckor sedan i Lund, där diskussionen kom upp kring vilken roll incitament för management har i att skapa framgångsrika bolag.

Vi landade i att det verkar finnas två världar: Private Equity världen och Jim Collins världen.

För den förstnämnda gav Robert Andrén på Nordic Capital en bild av incitamentsmodellen i de företag som de investerar i och konkluderade att just detta är en av förklaringarna bakom deras framgång.

Samtidigt noterade jag att för de personer - som jag själv - som har Jim Collins som husgud så finns den en motsättning här. I sin bok Good to Great konkluderar Mr Collins efter att ha genomlyst USAs mest framgångsrika företag under det senaste halvdecenniet att det inte finns några belägg för att de företag som han identifierat som "Great" på något sätt kan sägas förklara sin framgång på grund av ledningens bonusar, optioner eller feta incitament.

Vad är då verkligheten?

Med bakgrund av Nordic Capitals fantastiska framgångssaga - tex är över 100 000 personer idag verksamma i Nordicsfärens bolag - kan man ju inte ignorera med vilken magnetism de lockar till sig oerhört mycket duktiga personer i sina portföljbolag. Jag hörde av en god vän med bakgrund i McKinsey att det bland hans gamla kollegor är en resa med Nordic eller dylikt som idag är det hetast alternativet när man tröttnat på konsultsvängen. Möjligen kan han själv varit något påverkad av att han även själv är på väg in i ett private equity ägt bolag, men ändå.

Ett annat ansikte av effekterna av incitamentsmodeller är min egen högste chef som just blivit utnämnd av NY times till USA högst avlönade direktör. Hela hans paket uppgick förra året 2005 till $295 miljoner. Han slog precis mig i den interna löneherarkin inom IAC ;-) .

Så frågan blir, gör ärke entrepreneuren och mediamogulen Barry ett bättre jobb för $295 miljoner jämfört om han fått $195 miljoner? Ja på den nivån tror jag många ser att Jim Collins kan ha rätt. Det spelar nog ingen större roll. Barry Diller drivs av något mycket större, han drivs av nyfikenheten och kicken att få vara med att skapa något beständigt. Precis som han satte Simpsons och Saturday Night Live på kartan en gång i tiden, vill han att Ticketmaster, Match.com eller ask.com skall förändra ett skeende, skapa något beständigt. "Jaha, det är du som är Barry Diller, var det inte du som tog upp kampen med Google och vann?". Det är värt något. Kredibilitet bland person man respekterar.

Det är en helt annan historia med tex Nordic Capital, vilket vi konkluderade i diskussionen i Lund. I Norden/Sverige har vi "inga" incitament idag. Direktörer får någon miljon i lön, tjänstebil och det blir bättre käk på den årliga konferensen om det gått bra.

När ett private equity bolag går in och ger hela top management ett gemensamt mål, låter personerna investera sina egna pengar och möjliggör en i svenska mått mätt osannolik resa där ändstationen kan ge ett antal miljoner i fickan efter 3-5 år, då är det inte att jämföra med Jim Collins research från $295-miljonersersättningarnas USA.

Vad Nordic Capital och några andra förstått är att man i Norden har ett unikt läge där bolagen själva stöpts i en form av ett incitamentsignorant Sverige men att det trots det finns tillgång till med internationella mått mätt hög kompetens.

Detta har skapat en situation där det finns ett tämligen riskfritt arbitrage på talang att hämta hem. Man skapar om inte Great Companies, så i alla fall Better Companies, med hjälp av bl.a. rimliga incitament som värderar värdeskapandet på ett vettigt sätt. På en marknad där humankapitalet är extremt undervärderat i relation till det finansiella kapitalet, är detta sannolikt en ganska god affär.

lördag, november 04, 2006

SJ SJ gamle vän - jag gillar dig

Sitter på 08:20 tåget från Sthlm till Lund och det är lördag morgon. Kommer landar 200 m från mitt hotell i Lund kl 12.31, för att med god marginal hinna med invigning och 15-årsjubileum med LINC.

Det slår mig nu hur överlägset tåget är för denna typ av "kortare" resa. Och det får mig att fundera över varför så många - speciellt affärsmän/kvinnor - envisas med att flyga.

Jag tror att det är så här:

1. Status. Flyg har fortfarande i generationen +30 år ett rosa business class skimmer över sig, det är lite finare och lite mer cred att säga "jag flyger".

2. Tidskalkylen. Punkt 1 ovan skriver på något underligt sätt över den logiska tidmässiga kalkylen, även för annars smarta människor. Exempel: För att vara i Lund kl 13:00 behöver jag åka från huset på Lidingö kl 07:50 med taxi, för att hinna med 08:20 tåget och sedan landa på hotellet i Lund runt halv ett.

Skulle jag välja alternativet flyg skulle jag kanske kunna hitta ett flyg som skulle ta mig från Arlanda till Sturup, låt oss säga att det fanns ett flyg som gick kl 10:00. det innebär att jag hade tagit en taxi från Lidingö strax efter 08.00, landat strax efter 11.00, varit ifrån Sturup runt 11.30, taxi till Lund och landat på hotellet runt 12-12.15.

Med andra ord, det är hugget som stucket vad som är mest/minst fördelaktigt tidsmässigt.

3. Pris. Flygbolagen har lyckats få mig att tänka: "det kostar ju bara 450 kr att flyga", och givit mig en bra anledning att börja min reseplanering med att tänka flyg. Att sedan budgetalternativen är prismässigt likvärdiga - tom flyget något billigare - stärker denna tes. Detta gäller ju dock om jag har turen att lyckas pricka i någon avgång där det finns rimliga prisalternativ. Vilket ju inte direkt är standard. Ett möjligt påslag på +100-200% av budgetpriset bör finnas med i den verkliga prisbedömning. Taxin Lidingö-Arlanda och Sturup-Lund tillkommer sedan och kostar i sig ungefär lika mycket styck som den billiga flygresan.

Den stora skillnaden är ju dock när man ser på resan ur ett helhets- och njutningsperspektiv:

1. Tåget ger mig 4 timmar av tid att kunna fundera, koppla av och bli transporterad från A till B. Vilken njutning. När får en småbarnsförälder annars någonsin 4 timmar för sig själv?

2. Flyget är en enda lång omställnings- och kontrollprocess. In i taxi, ur taxi, köa för biljett, checka in, kontrollera biljett, röntga min dator, ta av dig skärpet, skorna, pirecingen i tungan?, släng i dig en latte bredvid fet fotbollshulligan som dricker en stor stark till frukost, tryck in det som går i bagageutrymmet ovanför stol 10D, en dinosaurievärdinna skriker "på med bältet!", köp seg macka i plastfodral (SJ 1976 anyone?), läs i Aftonblad att ett plan på väg till Malaysian tappat en motor, känn dig illa till mods, landa med en duns, killen med ölen klappar längst bak, hoppas du får bagaget och en bagagevagn, hitta en taxi, pusta ut, ring frugan och berätta att du landat (vadå stressad), upp med kortet och betala, fan vad dyrt det blev. Darn, fick jag med mig allt från the overhead compartment?

3. Slår upp min bärbara dator på tåget. Nej, ingen ström kvar! No probs, personligt strömjack finns 2 decimeter bort. WLAN? Ingår i min Just nu förstklass biljett. Jag är uppkopplad inom 1 minut efter jag satt mig ner. Och kan koppla av med att blogga lite. Typ det här.

Privatisera SJ och låt mig köpa aktier.

torsdag, november 02, 2006

Fyra i rad

Från veckans Q rapport från IAC:

"Personals revenue growth was driven by a 12% increase in worldwide paid subscribers and an increase in the average revenue per paid subscriber due in part to a greater percentage of subscribers at higher package prices versus the prior year. International paid subscribers grew by 13% due to continued expansion in several markets, most notably in the United Kingdom and Scandinavia."

En mycket trevlig tradition - se Q2 2006 och Q1 2006.

Business Week om IAC

"IAC's Diller Thinks Ask Is the Answer
The media powerhouse is betting on Ask.com to both broaden the success of its established businesses and conquer online search"