Nätverkssiter står mig upp i halsen

Nätverkssiter står mig upp i halsen. Men jag använder ett par ändå. Så där lite halvt i protest, bara för att kunna veta vad jag protesterar mot. Xing, har jag aldrig fått snurr på. Asmallworld har haft sina 15 minuter. http://www.trig.com/, fattar ingenting. http://www.jango.com/, gillar tanken med musik som sammanhållande länk men räcker det? http://www.plaxo.com/, sluta skicka mig alla adress uppdateringsrequests, nu. Linkedin tycker jag är rimligt bra, men när det börjat trilla in okända requests att connecta så försvinner snabbt känslan av tillhörighet och övergår till en urvattnat Firsttuesdayfeeling som inte är långsiktigt hållbar. Facebook, jag jag vill knappt ta ordet i min mun för det känns så överreklamerat. Men nog fasen är jag där några gånger i veckan och kikar. Det kommer dock trots allt att vara en viktig tjänst när vi blicker tillbaka på internet under 2000-talets första decennium, tjänsten som gjorde social networking lika enkelt som Altavista gjorde sök.

Två saker som triggade mig att skriva denna post var två nya vinklar på dessa trender som jag sprungit på i veckan:

#1 Flockdjursbeteende. Se profilen nedan som jag sprang på häromdagen i en persons kontaktregister. Ingen superreklam för Linkedin direkt.

#2 Äta eller att ätas. Aggregatorer av social networking info, tex Rapleaf. "Use Rapleaf to build, promote, and manage your online reputation" - ganska snyggt gjort. Sensmoral: det finns alltid ett annat djur ett steg upp i hierarkin på savannen som är beredd att äta upp dig om du öppnar garden och framstår som svagare.

Och det finns många svaga djur på social media och social networking savannen idag.